Min Passion för Musiken

Känslan när man står där, inför alla och man ser deras miner, så fyllda av spänning och förväntan, jag går fram och känner hur tystnaden går genom lokalen. Sekunderna innan man spelar första tonen känns som en sten i magen. Allt fokus hamnar på att man absolut inte får göra fel just idag, inte nu, inte idag. På träningen gick ju allt så bra. På generalrepet lät det så perfekt men plötsligt känns inget självklart längre. Man tar ett sista andetag och låter allt kopplas på i samma ögonblick. Det är då man låter allt annat i sitt sinne kopplas bort för att ha fullt fokus på det man gör här och nu. Det spelar ingen roll vilka människor man väljer att öppna en del av sin själ framför, det kan vara familjen, det kan vara för någon man tycker om eller någon man inte känner alls. I varje enskilt fall är känslan detsamma.

När jag spelar musik kan det starta med att jag lyssnar på en cover på youtube och börjar nynna med. Ett ögonblick senare kan jag ha letat upp noter, sångtexten och börjat spela in min egen cover. Jag känner en trygghet i all sorts musik jag sjunger eller spelar. Jag känner mig lugn när jag sjunger ut känslor. Enligt min mening är musik en terapi för alla. Varje låt har alltid en historia bakom sig, precis som ett konstverk har den en bakgrund men som alla konstnärer säger så tolkar man det olika. Det fina i ett konstverk är att ingen vet egentligen den sanna meningen bakom ett konstverk utom konstnären själv. Men vi är fullt fria att tolka som vi vill. Precis som Marco Birro passionerat skriver i sin krönika “Kärleksmanifest”

(http://bloggar.expressen.se/birro/2009/12/karleksmanifest/) om sin passion för fotboll, känner jag en liknande eufori när det kommer vacker musik. När jag läser Birros brinnande passion för fotbollen känner jag att jag kan relatera enormt mycket. “ Fotbollen som rus, som flykt. Men fotbollen är också hemkomst.” som Birro skriver, kan jag helt och hållet instämma i. Att spela en vacker låt i en kyrka ger en euforia som inte är utav denna värld. Jag kan känna en flykt från min vardag om jag sätter mig vid ett piano och låter musiken bara flöda från min strupe och mina fingrar. Att spela musik är en flykt ifrån min vardag om jag är stressad, ledsen eller orolig över något. En timme blir två, två blir fyra och helt plötsligt är klockan alltför mycket men lusten att spela är inte i närheten av att avta.

Och där är man sedan. Kanske bländad utav ljuset ifrån strålkastarna på scenen, kanske kallsvettig om händerna när man för micen mot munnen, rädd att rösten inte ska hålla, rädd att man ska spela fel ton, det allra första man gör framför dessa människor. Men det underbara i det hela är att man gör det som man själv tycker om, det man alltid gillat att göra och det som man aldrig kommer låta någon annan säga att man inte kan göra. Detta är stunden man övat på, det är nu det gäller. Nu när man släpper andetaget man håller inom sig. Stenen man har i magen försvinner och man lever sig in i tonerna. Nu är det dags. Nu eller Aldrig.